Sitter i soffan och väntar på Criminal Minds med min habibi - som vanligt i glappet efter Tyst Vittne hamnar vi i Jakten på Nätpedofilerna. Det sjuka i rättsdokusåpor aside så är det verkligen en tragisk samling män (ja, de är alla män) som traskar in i tevefällan. Man undrar ju hur de tänker, eller inte tänker. Och varför förbjudna saker kan skapa ett sådant tvång, eller vad det nu är som driver dem.
Och när jag ändå är inne på de stora frågorna (nu har Criminal Minds börjat) vad är det med teve och "avvikande" kriminaltekniker? Som den där gotharen i (fruktansvärda) Navy CIS, och den jättelånga britten i Jordan, Rättsläkare, eller för den delen Garcia i Criminal Minds.
Och sedan kan man ju faktsikt fråga sig varför det finns så många dåliga kriminalserier, när det ändå finns så många bra? Hur svårt kan det egentligen vara att undvika de där små cheesiga fallgroparna som gör så stor skillnad? Alltså, relativt, rent praktiskt sett i och med att man redan har styrt upp det så långt att man har en okej budget, manus, producent, och så vidare...
I all fall är det myssöndag, jag har precis skickat in min senast översatta bok (en himlastormande oljeshejksromans), tagit ett långt bad med min ljuvliga fru i vårt magiskt stora badkar, ätit bandspagetti och falukorv till middag och fått diabeteschoklad och te - och flera timmar ledigt!
Och nu, lagom till midnatt, verkar det som att jag för tredje gången har lyckats bosätta mig som granne till något slags misshandlare... Hoppas att det är en freak accident, och inte ett procentuellt utslag av andelen misshandlare i samhället. Vi väntar som bäst på att polisen ska komma och kolla upp det hela. Svårt att förstå vad människor tar sig till mot varandra.
Och lite svårt att vara fortsatt bloggigt lättsam.
Arrivederci.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar