Idag har jag tjyvkört bil.

Idag har jag också bestämt mig för att jag ska jobba med film. Beslutet har gnisslat fram under det senaste året. Men det är inget nytt, nähärå, jag bestämde mig egentligen egentligen för tjugofyra år sedan.

Sedan gick jag i skolan och sånt, och var fortfarande bestämd, och så praoade jag med film och gick mediagymnasium och pluggade filmvetenskap och jobbade extra med filmrelaterade saker och var helt bestämd ända tills för åtta år sedan.

Det vill säga noll till sex år av svävande i ett universum av oändliga möjligheter som mest riktade in sig på att bli "bondgårdare" som jag tyckte att det hette, bara för att få vara med djur på landet. Från sex års ålder och sexton år framåt: FILM. Sedan, ja, sedan hände det en massa tjafs; jag skulle bli lärare, jag gifte mig med en kille, jag pluggade engelska, jag skilde mig från en kille, jobbade som servitris, skaffade kille och bonusbarn, arbetade i butik, jobbade som översättare, receptionist, städare, jag startade burlesktrupp, separerade från killen, blev kär i en tjej, flyttade en massa, gifte mig med tjejen. Det tog åtta år. Nu vet jag en massa om mig själv, som jag tror är nödvändigt att veta för att jag ska kunna jobba med film.

Och nu har jag tjyvkört en bil också. Och när jag har tjyvkört lite mer så kan jag skaffa körkort, och då, då, kan jag börja jobba med film. Till exempel med att koka kaffe - det är ju så det brukar gå till.

Och det är därför jag har bestämt mig för just film, eftersom att jag hellre skulle koka kaffe på en filminspelning än att vara chef på en bank.

Och om man liksom delar upp det (sex års svävande barndom tillåter jag mig att räkna bort från yrkesvalskvalen) i sexton år av inriktade karriärsdrömar och åtta år av tvivel och sökande så har jag ju ändå två tredjedelar av säkert vetande. Det känns som något att luta sig emot.

Och en annan sak jag har bestämt är att blogga om det. Jag tycker om att skriva, och att blogga, fastän ingen läser, eller trots att någon läser. Sån är jag.

Lite pop-psykologi fick jag mig till livs också igår kväll via Criminal Minds: Det är bättre att skriva för sig själv och förlora sin publik än att skriva för sin publik och förlora sig själv. Det var bra, fastän det var på teve.

Nu ska jag: duscha, måla naglarna, sätta upp håret, bränna en showskiva, packa min kostym, grundsminka mig och sedan vänta in kvällens uppträdande på Hotell Reisen vid midnatt.

Fred ut.